Färden från Mem var behaglig, solen lyste och den ljumna vinden smekte fram över fälten. Dofterna som vinden bar var en angenäm blandning av blommor, träd, gräs och så den smörliga doften av raps. Vikbolandet som området heter visade sitt allra bästa leende och jag solade mina sinnen i hennes leende.
Ö Husby bjöd på god fika vacker miljö som du ser på bilden
Framme vid färjan, stod i kö 3 minuter och sen bar det av ut över Bråvikens blånande djup. I fören på färjan tonade upp sig ett bergsmassiv som jag visste att jag skulle över. Tanken att cykla var lagen ur hågen, insikten att här går man med sin cykel fick jag redan 1983 då jag cyklade här första gången.
Väl iland på Kolmården sidan fixade jag kaffe, slappnade av medans färjan flyttade bilar , motorcyklar och lite husvagnar över viken. Så började den långa vandringen uppför när jag var bara några hundra meter från krönet svängde Cykelspåret in till höger eftersom detta spår är det som ska styra mig till Haparanda så hängde jag på, glad att jag klarat backarnas Konung. Det hade tagit mig ca: 15 minuter att gå uppför.
Efter några hundra meter så kom en liten nerförsbacke, sen en till och en till och en till. Och så var jag nere på havsnivå igen, cykelspåret är fint men detta var en oväntad och svettig upplevelse. Backen som nu väntade mig uppför alltså var dessutom brantare, kanske inte lika lång men tiden uppför blev längre än i den förra väl uppe på plant läge trampade jag vidare glad över min bragd att komma upp. (Fanns ingen taxi). Så började det att gå utför igen och så träffade jag havsnivån den tredje gången. Jag insåg att cykelspåret skapats av någon träningssugen och överambitiös alpcyklist.
Då kan man ju fråga sig vad jag fick ut av mina nedslag i havsnivån. Ett gammalt skräpigt varv, ett raspigt kaffe dessutom i början på den tredje backen. Jag förstod baktanken och trampade stolt vidare mot backens topp. Efter 20 meter när mjölksyran sprutade ut genom byxtyget ( på mina byxben alltså) så var det bara att svälja den kortvariga stolheten och kliva av och börja gå uppför den tredje backa kungens asfalt.
Så när jag kom till den backens topp så bar färden av innåt landet, skönt eftersom jag växt upp (tonåren) i Nyköping så började jag känna mig hemma. Nu var det bara att köra på de sista 3 milen hem till broder Lars med familj.
När så cykelspåret visade en väg in till höger, med grusbeläggning då log jag och cyklade förbi, inte havsytan en fjärde gång.
I sen sommarnatt är detta skrivet och nu ska jag sova. mätt. nöjd och med ett leende på läpparna.










